Ibland ser djävulen ut som en fridens man.

Jag lyssnar på Ola Magnell och försöker få tag i min äldste son. Farmor vill att han ska få sin klapp innan han drar med sin mamma och styvfar till England i morgon. Det ser ut att misslyckas. Själv ska jag ut och göra stan idag, som det heter. Och ladda ner Falling in love, för den ska man se så här års. Allt är väl inte vad det ser ut att vara, tänker jag lite naivt. Dom äldsta barnens mamma träffade jag ungefär när julhandeln började det året. Hon beundrade sin radikale studentaktivist och lärarhögskolans upprorsledare, han som hade alla svar på krångliga frågor. Och jag älskade att vara älskad och att hon var så vanlig. Det är ingen vidare grund att bygga något på. Men jag var ung och inte alls så säker som jag lät, alla citat som haglade ur min mun, alla böcker som jag läste och öl och vin som slank ner var pansar avsedda att dölja att jag inte vågade stå naken och andas klart och se mig och andra som vi var. Nu har jag nog lite ålderskris och undrar om jag åstadkommit det jag borde under den tid jag haft. Rätt mycket tid har slösats bort på skit och strunt, på fel personer och i alkodimma. Att ha drömmar och visioner är inte det enklaste, det är bättre att göra. Act, för fan. Den som bär världen på sina axlar blir aldrig deprimerad, för då har man inte tid att tycka synd om sig. Och allt är inte vad det ser ut att vara. Som sagt.