Middag i stan.

Dagisungarna får åka in till stan och äta på restaurang. Dom förtjänar det. Nere vid hållplatsen rengörs väggarna från afaidioternas klotter. Rosengård är inte längre i blickfånget, bara lite mer skadat och utanför än innan. Nere i stan pågår julhandeln och jag växlar pengar inför julresan. Euron kostar 11:16. Bara valutaspekulanter tjänar på vår tjusiga krona, alla andra hade haft det bättre med euron. Restaurang nummer två tar emot oss och ungarna njuter av pasta och tomatsås medan triangeln sjuder av kommers. I Kongo lever genomsnittet på en dollar om dagen. Livet är olika. I tidningen står det att Hermodsdalsskolan snart ska öppna igen och denna gång med lagom stora klasser och en skola som bryr sig om elevernas fritid också. Om vi fångar upp, så försvinner möjligheten för källarmoskéer att stjäla vilsna själar. Det var bra att Hermodsdalsskolan stängdes, en vanskött skola behövde ett totalt bryt, trots populisters tjat och tjafs. Om Hermodsdal i dess nya tappning funkar kan det bli en modell som även kan tillämpas hos oss ute på Rosengård och andra ställen. Däremot betackar vi oss för brinnande bilar och wahabiter som trakasserar tjejer utan slöja. När barnen är mätta åker vi tillbaks till dagis på överfulla bussar, men nästan alla ombord är snälla och nyfikna på våra ungar, deras ursprung och funktionshinder. Julefrid, trots att nästan ingen av våra ungar bryr sig om någon påstådd frälsares födelse. Det funkar ändå.