12 november 2008

Utvecklingsstörda är lovligt byte.

En ung krönikor skrev i aftonbladet att hon ville ha en unge med downs. Aningen naivt, kan man lugnt säga. Att ha en funktionshindrad unge är en evig resa med oro, hab-kontakter och ett ansvar och en skuld som aldrig tar slut. Ingen som tänkt efter ordentligt önskar sig en sån tillvaro. Däremot älskar man så klart de barn man får, oavsett hur det står till med deras förmågor och kromosomer. Vi som jobbar med dessa barn tappar snart alla naiva föreställningar, om vi någon haft några. Handikapp är skitjobbigt för både individ och omgivning och det kan vara ett jävla otacksamt slit att möta dessa barn och för sig själv upprepa mantrat om att alla människor är utvecklingsbara. Ibland går det bakåt och ofta går det sakta, sakta om det inte står alldeles still. Och somliga föräldrar till andra barn tror att utvecklingsstörning smittar. En unge hann inte inskolas mer än timmar innan mamma begärde - och fick! - plats på en garanterat mongofri avdelning. Undrar om ungen hade fått ny plats om hon morsan hade tyckt att det var för många bosnier på avdelningen?
Knappast, va?
Men utvecklingsstörda är fortfarande lovligt byte och eftersom rosengårdsföräldrar i gemen anses som lite korkade, så tas inte debatten, utan allt förklaras bort som kultur (ja, nu igen!). Men lika lite som det är kultur att tycka att kvinnor är lägre stående varelser är det kultur att vilja diskriminera barn med funktionshinder. Sällan Stellan!

Inga kommentarer: