16 november 2008
Anonymitet är klart överskattat.
En bärande idé i att försöka vara den man vill vara, är att acceptera och stå för den man är och sin ientitet. Det behöver inte vara så krångligt eller utlämnande. Men vissa envisas med att vara coolt anonyma. Jag har mött människor på nätet som inte ens efter ett halvår vill avslöja sitt namn. Antagligen är det lite kul att vara mystisk och därmed betydelsefull. Man blir ju lite viktigare än andra om man kan antyda att man är ett potentiellt stalkingoffer. Ofta är det en helt onödig anonymitet, för klick-klick-klick så har man ändå namn och adress på vederbörande om man kan tänka och hittar på nätet. Här kommer då och då anonyma kommentarer och även om det är fullt tillåtet, så tycker jag lite synd om dom som inte ens metaforiskt vågar se en annan människa i ögonen och säga sin mening. Somliga kommentatorer är dessutom ganska lätt identifierbara om man kan det där med klick-klick. Men ni är alla välkomna att höra av er. Spamfiltret får jag dessvärre behålla på ett tag till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ja, jag tror många lurar sig själv med att tro att de är anonymare än de i själva verket är. Framförallt är det jäkla barnsligt att lägga in anonyma kommentarer med spydigheter.... ska man tycka tycker jag att man ska stå för det också.
/Nettan som inte är det minsta anonym
Själv är min mer eller mindre inbillade anonymitet en absolut förutsättning för mitt bloggande. Mitt bloggande använder jag för att vränga ut-o-in på de tankar och känslor som inte får plats i mitt verkliga liv. Terapi. När anonymiteten fått små hål har jag fått ont i magen. Jag måste få tro på den!
Att däremot yttra en politisk åsikt, ett livsråd eller en synvinkel gör jag personligen helst som känd. Jag är ju stolt över mina åsikter och står för dem.
Jag tycker ju att kärlek och politik hänger ihop. Man lever sin ideologi, liksom. Därför är jag mån om att inte skilja sakerna åt. Privacy har aldrig varit min grej.
Sent svar på ett gammalt inlägg men jag såg det inte förrän nu...
Det är OK att man med lite jobb kan söka reda på vem man är (speciellt om man kan gå på IP) men jag tycker inte att man bara genom att googla skall kunna få reda på vem jag är. Vet nämligen att detta nuförtiden är standardförfarande på personalavdelningar när man har fått in ansökningar på jobb. Det är något som yngre framför allt inte tänker på. De spiller ut hela sitt liv, om att de mår psykiskt dåligt, att de skolkar från jobbet/skolan, att chefen/läraren är dum etc och så skriver de under med sitt namn. Detta finns för evigt kvar uti cyberspace och kommer att ligga till grund för eventuella framtida anställningar.
Därför skriver jag under signatur men om någon verkligen vill ta reda på vem jag är så har jag inget problem med det då jag alltid står för det jag säger & skriver.
Skicka en kommentar