Hem till sist.

Det kom ett blomsterbud till jobbet idag. Först hittade han inte, men efter lite telefonguidning fick jag de fem rosorna i min hand. Först trodde jag att det var ett skämt, men det stod en text och Saras namn under. Det var min blomsterbudsdebut och det var på helt sant. Hon är på sant och så rent och klart kärleksfull utan baktankar eller dubbla agendor. Jag har haft svårt att vänja mig vid det. Tänk att jag duger som jag är, tänk att jag inte är ett mellanspel, en kompensation, en sidekick eller ett projekt. Jag är bara jag. Och det verkar räcka för henne. Man kan gräma sig över tid och energi man slösat på andra som bara var fel, men jag för nöja mig med att jag hittade hem till sist.