04 november 2008

Några ord.

I en annan blogg ser jag ett stycke ur en dikt som får mig att minnas en helt annan tid i ett helt annat liv på en helt annan plats. När verkligheten kom till stan, till den förljugna lilla skithålan med sina vackra trähus. Jag och Johan Theorin har flyttat därifrån, men Mikael kom aldrig längre en ett par kilometer norrut, till kyrkogården med utsikt över sjön. Vår klassföreståndare, Anders Selander, satt i sina hemmasydda byxor och läste just den dikten i den sunkiga aulan, i huset som jag på avslutningsdagen i nian svor att aldrig mer besöka. Det var ett hus i helvetet, på sant. Men på måndagen efter Mikaels självmord låg pennalismen och slagen nere för en dag. Ingen av oss visste vad vi skulle säga. Ingen av oss visste vad vi skulle göra. Vi var vilse i tonårslandet med frågor ingen någonsin kunde svara på. Nu är jag vuxen och fattar att varför är ett meningslöst ord, det enda som är viktigt är att försöka vara den man vill vara och leva som man vill leva, utan att inkräkta på andras rätt till sina liv. På klassfotot står Mikael lång, allvarlig och glasögonprydd, för min syn redan någon helt annanstans, men det är kanske efterkonstruktioner.

Inga kommentarer: