Jag tänker bjuda mina söner på fika i Slottsträdgården lite senare i idag. Sen ska vi gå på biblioteket och på vägen ska jag intala mig att hösten är vacker och inte deppig. Det är en skön lördag, men jag har dålg samvete för att barnen spelar mycket PS och stter vid datorn. Jag skulle vilja vara en mer aktiv förälder, tror jag.
Ett inlägg om barn, funktionshinder och människosyn är på gång, det ämnet upphör aldrig att fascinera mig. Jag läste en gång hur nazisterna medvetet använde kränkande tillmälen om de som skulle sorteras ut ur samhället, svin, avskum, idioter, undermänniskor, etc. Detta skapade ett avstånd mellan vi och dom, som underlättade holocaust och erövringskrigen. Från min egen tid minns jag hur Reagan kallade Khaddafi för the mad dog of the middle east, vilket gjorde att han inte längre sågs som en människa och bedömdes på andra kriterier. Jag är djupt skektisk mot folk som säger att djur är roligare att umgås med än människor (ännu värre när man talar om VISSA människor). Peter Singer och lknande filosofer skyr jag, därför att om man behandlar vissa djur som människor, så leder det till att man kan behandla vissa människor som djur. Även dom man tycker allra sämst om är människor som förtjänar respekt. Också här på nätet. Och det är i motgång man visar var man står. När man inte bara kan mysa och ha det kul, utan tvingas att ta ställning eller anstränga sig. På jobbet har jag ledstjärnan att alla är utvecklingsbara. Till och med han som antagligen aldrig kommer att prata, utan bara pekar lite på måfå under sina förvirrade promenader på gården och i lokalerna.
Jag tror det är så jag vill ha min människosyn, alla har en historia, alla kan utvecklas. Det betyder inte att man ska vara okritisk, snarare tvärtom, att man är utvecklingsbar innebär också att det går att ställa krav. På barn, vuxna och på sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar