Inte så lättflörtad längre, men.

Det fanns en tid då jag var den mest lättflörtade av dom alla. Ett vänligt ord, sen hade du mig runt din lillfinger. Så är det inte längre. Det är otacksamt av mig, men det räcker inte att gilla mig för att få ha mig nära. Jag respekterar mig lite för mycket för det nu för tiden. Fast idag fanns det två komplimanger som värmde. En som tyckte att något jag skrivit var fantastiskt och som sa just det om min text som jag ville ha fram och så en person som säger att just jag ledde henne till att bli aktiv i de gröna. Bägge sortens komplimanger har jag hört förut, men nu hade det betydelse, därför att det kom från personer som jag själv respekterar, om än på helt olika sätt. Nu tjuter sirenerna i mitt hjärtas Malmö och jag hoppas ännu en gång att det inte handlar om bränder på Rosengård. Att jobba på Rosengård är att aldrig behöva tveka om man är behövd och önskad. Mina ungar, med dubbla eller trippla förtryck att slåss mot behöver mig. Eller någon annan som jag. Det är bra om man kan få lov att vara där man behövs. Nu hade jag ju tänkt att skriva om gåsapågsrasism och om att vargen får leva även i Skåne. Men ni vet vad jag tycker om det där.