Apan som liknar dig, liksom. Ibland kan världen smärta nåt så överjävligt. Då ska man ta sig till här och nu, fick jag lära mig på terapin för längesen. Och man ska gasa i uppförsbacken. Men ibland är uppförsbacken som aborrbacken och då får man dra ner på tempot om man vill. Men mest av allt ska man hitta sitt sammanhang. Det var det jag skrev om i den raderade bloggposten. Sin skara, sina uppgifter i livet. När jag bodde med exet gled jag långsamt in i parmiddagsträsket, som var en yta förklädd till djup. Bjuda och bjuda igen och konversera om exotiska kryddor och nya snygga glas. jag bor i bostadsrätt i centrum, men jag vill inte ha det sådär. Jag är mycket mer av enkla pastarätter och prestigelösa promenader. Och att minstebror somnar vid TV-n är ingen större synd. Bara den den saknar djupet, behöver fästa sig vid ytan, bara den som vill dölja sina tvivel låter alltid tvärsäker. Jag vet, för det var sån jag var.
Mina sammanhang är geografiskt avgränsade; Värnhem, Rosengård, parkerna, stränderna och stadshuset. Och utflykter till Falun och Västra hamnen. Och mina människor är grönisarna, förskolebarnen och mina älskade. Utan en känsla av sammanhang faller man samman. Men det ska komma ur hjärtat; risken är alltid att slumpen sätter en nånstans och så hittar man på motiven i efterhand. Tro inte på slumpen, tro på dig själv. En annan värld är möjlig både i stort och i smått.
1 kommentar:
På tal om parmiddagar så funderade jag på det senast igår, att varför kan det inte bara vara såhär enkelt som i att ringa och säga att kom över, vi gjorde jättemycket spaghetti med sås.
Alltså, varför måste det vara så krångligt?
Skicka en kommentar