Visst kan jag bli trött på kultursidor och insnöade pyttiga debatter om småsaker för ett fåtal insatta. Men det är ändå ingenting mot hur trött jag blir på det ständiga gnället över akademins val av litteraturpristagare. Akademin kan ju rimligen inte ta ansvar för eller anpassa sig till folk som aldrig läst något svårare än Stephen King?
Det är coolt att akademin faktiskt väljer den författare som är bäst, utan att snegla på något annat. Man ska inte fjäska, man ska inte ställa sig in. Det är fint att våga stå för något, stå för att man vet nåt här i världen. Men man föraktar lätt sånt man inte känner till. Man blir rädd för det okända, det som är svårt och utmanande bortom strömlinjeformen. Om jag inte känner till nobelpristagaren, så säger det såklart mer om mig än om akademin. Om vi ska mötas, så är det rimligt att den okunnige bildar mig, inte att den kunnige låtsas okunnig.
1 kommentar:
Är det inte lite i samma härad som att adventskalendern alltid var bättre förr? Teskedsgumman är liksom den gemensamma basen för hur en kalender ska vara. . . och när valet av kalender inte motsvarar vår förväntan om Teskedsgumman i repris, så uttrycker svenska folket sin frustration över att inte känna igen sig?
Skicka en kommentar