Den sista ungen gick redan kvart i fem. Många på Rosengård jobbar inte så mycket, så stället töms nästan efter tre nångång. Det är verkligen inte min affär vad föräldrarna pysslar med, förutom sånt som gäller barnen och är anmälningspliktigt och så. Sen vill jag gärna ha deras telefonnummer, så jag kan nå dom om något händer ungen. Det är alles. Tyvärr vill min uppdragsgivare att jag kontrollerar vem som är arbetslös eller föräldraledig. Detta därför att barnet då är berättigat till mindre tid i förskolan. Men jag vill inte vara en dagissnut, det har jag skrivit om tidigare. Tvärtom är tilliten från just dom föräldrar som har sämst relationer till myndigheter extra viktig, eftersom deras ungar förmodligen behöver oss allra mest. Barns rätt till förskola är begränsad. Det får vi kanske acceptera, men jag kan häpnas över att just den av alla politiska frågor väcker så stor moralisk indignation. Men man behöver inte fundera längre än fem sekunder för att hitta svaret. En god mor lämnar inte sitt barn till en institution. Och gör hon det, så ska det vara så lite tid som möjligt. Du. Är. En. Dålig. Mor. Annars. I vissa kommuner är det till och med så att man får rabatt på avgiften om ungen bara är där sex timmar eller mindre. Samhället har talat. Vi gynnar dig om du är en max deltidsarbetande mamma i en traditionell tvåsamhet. Allt annat är fel. Och skulle du ha fräckheten att jobba kvällar och nätter gäller tvåsamhetsplikt. Så är det bara.
I min vision är förskolan samma del av den generella välfärden som bibliotek, grundskola och gymnasium. Och högskolorna, där medelklassmänniskor kan sova sig igenom diverse hobbybetonade kurser helt gratis (förutom allt viktigt, såklart).
Som jag ser det är det barnens behov som ska styra och inte gammal patriakal skåpmat. Som jag ser det kan alla moralkärringar (av samtliga kön) gå och lägga sig.
5 kommentarer:
Va bra att du vet vad som är barnets behov. Nu ska jag gå och lägga mig.
God natt!
Jag lämnade gärna min dotter till "institutionen". Var föräldraledig tills hon var sjutton månader sedan fick vi båda nog av varandra och behövde båda stimulans från annat håll. Efter en tids dagisande och jobbande fick vi en ännu bättre relation. Jag älskar min dotter tillräckligt för att våga se att jag inte kan tillfredsställa alla hennes behov.
Jag kan helt enkelt inte de saker som pedagogerna och barnskötarna kan. I så fall hade deras respektiive utbildningar varit totalt meningslösa.
Om du visste hur mycket jag håller med dig, och hur mitt hjärta bankar för både förskolan som tanke och idé, och för minnet av de förskolor som har fått ta del av mina barn, och som barnen fått tra del av.
Ett ställe var nog nära det perfekta, ett var en alldeles vanlig avdelning på en alldeles vanlig förskola och en hade definitivt sina brister, men människor gjorde sitt yttersta på alla tre, och jag är så glad för det.
Vi skulle inte vara desamma, någon av oss i familjen, utan erfarenheterna och människorna vi fick med oss på vägen. Pojken som Storebror sov middag bredvid i tre år, och hörde saga med i två, är fortfarande hans största trygghet utanför familjen.
Att du inte är nån dagismoralist visste jag ju, egentligen, och jag orkar så sällan tala om att jag inte är det, men jag blir tacksam rakt igenom över hur du uttrycker dig.
Fler dagismoralister som du!
Skicka en kommentar