En gammal vhs.

Sonen rotar fram en gammal vhs. Jag står i ful typ blommig skjorta och maler på och flackar en smula med blicken. Mitt snack börjar: "Jag heter Anders Törnblad och är trettio år. Jag är förstanamn på Miljöpartiets lista i kommunalvalet...". Sen fortsätter jag prata om stadens gröna lungor, om att jag ska resa till Israel och studera fredsprocessen och att vi borde bygga spårvägar i Malmö. Min hy är alldeles slät och jag ser lycklig, allvarlig och naiv ut. Men skjortan är som sagt skitful och i bakgrunden brummar dieselbussar och en en gardin fladdrar och det var i början av juni, vill jag minnas. 1994. Jag är glad att det är längesen. 1994 hade jag redan suttit i två år i partistyrelsen, jag var ett namn i partiet och något av en lokal kändis. Men jag var ju ett barn, kan jag tycka nu. Tvärsäker och besservissrig. Det filmen inte visar är att jag mitt i allt detta var rätt så ensam och tom inombords Livet var verkligen inte så kul som det såg ut. The fame thing isn´t really real och nu är jag lyckligtvis bortglömd av dom flesta. Mina skjortor är snyggare och jag öppnar mig och lämnar ut mig mer än någonsin. Ibland blir det fel och ibland gör jag människor ledsna. Då är det bara att backa och göra nytt och rätt. Nu hör jag sonen i dörren. Han har köpt choklad och jag pratar med Sara på msn. Saknaden bränner som en eld, men på onsdag är hon här och vi reser till New York för nyårsfirande där det är som allra störst och coolast.