Jag såg på Här är ditt liv med Sven Wollter och hörde honom prata om sin sorg över dottern Ylvas död i en psykisk sjukdom. Han säger att han känner skuld varenda dag och att han frågar sig om det fanns något han kunde göra, men att han inte kommer på nåt. Jag gråter, jag känner igen mig så oerhört. Men min dotter är inte död, inte det minsta, så min sorg är såklart inte på det viset. Och jag vet att hon och andra säger att jag inte ska ta på mig skuld och det är också dogmen inom BUP, så vitt jag förstår. Men det går inte en dag utan att jag tänker på det. Och varje gång när jag känner mig duktig över något, så viskar en fågel i mitt öra: men du klarade inte ens att fostra din unge till en lycklig vuxen. Du är egentligen värdelös.
Jag kan inte förklara bort det eller blunda för det.
Varje dag.
Livet ut.
(och, ja, en av dom som vet om detta har använt det mot mig, även inför andra. Vem? Gissa)
2 kommentarer:
Den där fågeln, ja... den älskar att anklaga. Vi är många som har en åklagare på axeln, men jag tror att din kommer dig extra nära.
Det där man säger, om sina barn, det som är banalt och brännande sant på en och samma gång: "Bara h*n blir lycklig!", det är en bön, en besvärjelse och en fråga, och ännu mer, kanske. Och, nä, människor borde inte bete sig som axelfåglar.
Varm stor kram till dig!!
Skicka en kommentar