27 november 2009

Den allra första.

Jag minns min allra första organiserade dejt efter separationen. Nyfiken hade jag registrerat mig på en sajt och nu skulle jag träffa en tjej vid statyn på Möllevängstorget. Hon såg inte ut som på bilden, hon hette inte det hon uppgett och hon rökte, fast hon angett i profilen att hon var icke-rökare. Det sista förklarade hon med att ingen vill dejta en rökare. Vi satt på en av uteserveringarna och hon berättade att hon dejtat 35 olika män under de senaste åren. Jag lyssnade häpen. Hon bjöd på öl och konverserade och ställde kontrollfrågor. Det var min introduktion i dejtvärlden. Man behöver inte vara så generös, förstod jag. Ett klick bort finns alltid någon annan, så människor är mer än lovligt utbytbara. Man spikar en kravlista och hoppas innerligt att nästa person ska uppfylla kriterierna. Men det blir sällan så. Ensamheten blir nog bara större om man har orealistiska krav på sina medmänniskor. Människor är sällan allt det där önskade. Smarta, snygga, bäst i världen på att knulla, diskutera och laga mat. Den allra första dejten gav mig too much information och jag höll mig borta ett tag efter det. Vissa duger inte ens om kraven är lågt satta. Dejtinglivet är som knark för en bekräftelsetörstande singel, men precis som andra droger så sliter det på kropp och psyke. Men risken är att den som aldrig hittar personen som uppfyller kriterierna istället till sist slänger sig om halsen på vem som helst som kan bota ensamheten. Det finns inga nyanser, liksom. Sen har man fullt sjå att övertyga sig själv och omvärlden att grottmannen som lever för sin bil i själva verket är intresserad av skogspromenader och filosofi. Nice try. Jag är glad att kunna säga: aldrig mer. Droger finns inte på min agenda längre. Kärlek, däremot.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det här var så jäkla bra skrivet, Anders. Har ungefär samma erfarenheter.

/Maria

C sa...

Ha, du pinpointade precis. Själv trodde jag inte mina ögon när jag blev kär i nån som knappt gick att pressa in i något av det jag ville ha. Livet är märkligt, och fint och ofta tvingar det mig att tänka om. Och jag vill läsa en bok som du skrivit!