Mammas fjärrkontroll.

När jag tar steget ut i gatan efter ett ganska lyckat möté är det vått, men inte så kallt. Lurarna pluggas i öronen och denna den allra mest sentimentala, vackra sången på svenska cirkulerar inne i skallen. Jag promenerar med cykeln i hand. Min längtan är bara du, sjunger Lill och jag förbryllas över hur någon man älskat kan bli till en fiende som vill åt en med alla slags hugg och slag som finns tillgängliga. Jag undrar i mitt stilla sinne om det kommer en dag då hon älskar sina barn mer än hon avskyr mig. Om hon på nytt kan bli förälskad och om hon till sist kan koppla av barnen och mig när dom är här. För hon ringer på torsdagen och SMS-ar på fredagen. Hör av sig på lördagen och undrar saker på söndagen. Minstebror bjuds med på något som är en parmiddag med barn på lördagkväll och mellanbror påminns på söndagen om sitt specialarbete. Jag reser och går på Lousiana på min barnfria tid. Hänger vid datorn, läser och kollar på film. Och all jävla politik med intriger och svek och brutna överenskommelser och löften. Vi är så olika. En gång var exet sambo med en journalist på skånska dagbladet, lika upptagen som mannen i Bo Setterlinds sångtext och jag en frånskild pappa på kongress. Nu håller jag i det jag håller kärt, utan att ta det för givet och utan att betrakta det som mina ägodelar. Om mamman bara släpper sin fjärrkontroll så blir alla lyckligare. Hon själv inte minst.