När alla barn är alla barn.

Det finns alla barn och så finns det invandrarbarn. Det finns alla barn och så finns det barn med handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Diagnoser är så bekväma. Man kan liksom säga att det där barnet är lite speciellt och så får mamma ett halvt vårdbidrag och kanske en resurs, som det så vackert heter, i förskolan. Eller rätt till modersmålsträning en gång i veckan. Men tittar man lite noggrannare så ser man ett helt kalejdoskop av olikfärgade bitar. Kalle som får spö hemma och på rasten, Eva som har prestationsångest och Mohammed som avskyr sånt som killar borde gilla och blir kär en sån som han inte får bli kär i. Ingen passar riktigt in om man kollar noga, vi har alla våra brister. Vi är inte verklighetens folk nån av oss, när man studerar oss. Normen skaver som ett par jeans som tvättats i 90 grader och sitter lika illa. Jag avskyr särskolor och modersmålsundervisning, men jag gillar våra olikheter. Det finns inga grupper, bara människor. En mig mycket närstående skulle knuffas in gruppen av retards och puckon, var det tänkt. Skolan ordnade en "liten grupp" där några som hade svårt att lära på skolans vis, någon som inte kunde sitta stilla och nån som aldrig hunnit lära sig svenska skulle sitta på behörigt avstånd från normalerna. Skolan var så nöjd med denna lösning. Ibland kommer fascisten klädd som en vanlig man. Men ingen ska behöva bära stigman, så han flyttades av resursstarka föräldrar till en mer välkomnande miljö. Tur för honom. Jag är nöjd när särskolor och hemspråk tillhör samma skräphög som häxbränning och försöken att göra vänsterhänta högerhänta. Jag är nöjd när alla barn är alla barn.