Jag fick en kommentar efter det här inlägget, som jag lyfter upp hit och svarar på.
Så här skriver anonym:
och du, släpper du henne?
jag är själv frånskild och får hålla mig hårt i skinnet för att inte bete mig som mamman du beskriver. Själv upplever jag att jag har en anledning att ha barnen i tankarna även när han tar hand om dem. Han har inte visat sig vara så värst duktig på självständigt pappaskap nämligen. Kan ditt ex tänka samma? Du verkar tycka att problemet ligger enbart hos henne nämligen, och låter som om du är långt ifrån att släppa det faktum att ni fungerar olika av någon anledning.
Hoppas det löser sig!
Det är självklart att exet ser en anledning till att bete sig som hon gör, men det har nog inget med mitt mina föräldratalanger att göra. Och när allting är my way or the highway i hennes värld, så beskrivs jag som en usel förälder och ett hot. Det finns ju inga facit om vad ett gott föräldraskap innebär. Men eftersom jag arbetar med barn har jag haft anledning att förhålla mig till olika föräldraskapsmodeller och välja min kombi. Och man hamnar lätt där man hamnar om mamman får sätta agendan genom att ta ut större delen av föräldraledigheten och skapa dom roller som ska komma att gälla åtminstone i 20 år. Allt det där vände jag mig mot redan från början i förhållandet, något som exet i sin PK-iver backade upp på ett ytligt plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar