Ett missförstått beslut från die politbüro der ZK der SED och en kaotisk presskonferens ledde till att Harald Jäger, Grenzer och chef för övergången vid Bornholmer strasse, på kvällskvisten beslöt att öpnna bommen och släppa ut folk, som mot uppvisande av ausweis fick besöka det imperialistiska utlandet. Efter ett tag behövde dom inte ens legitimera sig. Sen var det liksom kört. Jag sitter i mitt kök och dricker starkt kaffe och lyssnar på radion. Den där dagen då allting hände satt jag i New York och kände mig på fel plats vid fel tid. Men folk i den stan susade omkring som vanligt på väg någonstans, utan att begripa att deras president, som hette George Bush, hade vunnit det kalla kriget. Tidigare på hösten hade jag och Örjan Svedberg, som var med i vårt parti på den tiden, skrivit ett förslag till fredsprogram, eller vad det hette. Europa var under ombyggnad. Vi skrev en debattartikel där vi nämnde att tusentals demonstrerade i Prag, i den andra versionen var det 10 000 och slutligen 300 000 pers. När artikeln väl kom i tryck så hade regimen i Prag fallit.
En sån höst får vi aldrig uppleva mer och min äldste son brydde sig mer om Hertha Berlins souveniraffär än murester och östarkitektur när vi var där nere tillsammans för några år sedan. På nyårsafton åker jag till New York igen, nu med Sara vid min sida. Till hösten springer jag en mara i Berlin. Så bildas ett spindelnät och binder ihop gammalt och nytt och inget blir någonsin som det varit och inget är glömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar