Liberal eller socialist?

På väg hem från jobbet går jag förbi de nya bokalerna, där folk på Rosengård kan bo och driva verksamheter. I det kommunala bostadsbolagets hus.
Är det rött eller blått, tro?
När jag hemma igen kollar på klippet med mig från 1994, så slås jag ändå av att jag faktiskt markerar vad som är speciellt med de gröna och hur bra det står sig. Visst säger jag tokigheter om EU och så, men samtidigt reser jag viktiga frågor om det är ett självändamål att Malmö växer, samtidigt som jag snackar om Malmö som en "internationell" stad (mångkulturbegreppet var väl inte uppfunnet då). Kampen mot rasismen var viktig nu som då och trots SD, så tror jag att rasismen snarare minskat än ökat. Det där med att inte definiera sig som vare sig socialist eller liberal utmanar. Men världen är varken liberal eller socialistisk och människor känner inte igen sig i såna snäva mallar. Man kan ju till exempel undra varför det är förenligt med socialism att gilla tjuvåkning på bussarna eller att kasta sten mot poliser, för att inte tala om stödet till islamister i Gaza. Och är det liberalt att tycka att "familjen" ska bestämma fördelningen av mina ihopjobbade föräldraledighet, som Nyamko Sabuni påstod häromdan eller att kameror bevakar oss everywhere och att myndigheter har möjligheter att öppna individens e-post?
Nä, tror inte det.
Det är bra att läsa tänkare som Mill och Marx, men det är korkat att tro att deras ord, formulerade för väldigt länge sedan, kan vara ledstjärnor nu.
Nästan lika kasst som att förlita sig på så kallade heliga skrifter.
När jag skälls för liberal för att jag tycker att polisen inte var ensam skyldig vid COP 15-händelserna eller när jag kallas socialist för att jag gillar individuell föräldraförsäkring och öppnare gränser, så ler jag. Ni kan kalla mig vad ni vill, men jag är grön och del av en växande framtidsrörelse. Nu som i klippet från 1994, nu precis som när jag gick på mitt första medlemsmöte i en sunkig lokal på Davidshallsgatan för länge sen.