Ljungman är trevlig.

Jag skulle faktiskt ha träffat Lars-Ingvar Ljungman i morgon på ett möte och jag kan bekräfta att han är ganska trevlig. Så trevlig att man inte vill tro att han verkligen står för det han säger om ensamkommande flyktingbarn. Det kan för all del hända att han tycker helt annorlunda; som politiker får man försvara saker man inte personligen står för lite då och då, men Ljungman tycker nog det han säger, trots allt. Det är alltid smidigare om folk med vidriga åsikter också är osympatiska rakt igenom. Men så är det sällan. Ofta kan man till och med hos den mest benhårde rasist hitta ett korn av samstämmighet; något att snacka om som öppnar dörrar till dialog och påverkan. Ljungman kan man prata trafik och ishockey med, till exempel. Jag snackar med alla i politiken, ytterst få har jag blivit personliga ovänner med. Min tanke är, förutom att alla människor faktiskt är intressanta,att om min person verkar okej, så får jag också en större förståelse för mina åsikter. Plakatdemonstrationer och mejlbombning är inte min kopp kaffe, även om det utomparlamentariska såklart har en plats det med. Politisk påverkan blir bäst om man kan sina saker, ser folk i ögonen och står vid sitt ord. Det dunkelt sagda betraktas oftast som det dunkelt tänkta. Själv skulle jag aldrig mejlbomba, klottra, kasta sten eller JO-anmäla. Jag säger emot istället. Så fort jag hör något rasistiskt eller på annat sätt korkat.