Vi köper säsongens första julmust och jag gör en äpplekaka på mitt sätt med marsansås. Ändå är jag lite missmodig. Kanske är det mest sömnbrist, men det hugger till i hjärtat när minstebror berättar om hur vännen, ni vet han som har alla detaljerna, ändå väljer att umgås med exet. Det hade varit fint med lojalitet och ställningstagande för mig. Men jag kan såklart inte begära det. Allt kan jag inte förstå. Jag får nöja mig med att jag aldrig hade gjort något liknande. Mellanbror hänger ute med kompisar och äldstebror ska till Praha under höstlovet. Dom rör på sig, lättar liksom ankar bit för bit. På telefon får jag en utskällning av exet för att mellanbror får gå til tandläkaren själv; På Caroli, typ tvärs över gatan från skolan. Mina små barn har en förälder som vill ha kontroll och en som vill släppa dom fria. Jag är lugn och trygg i min övertygelse. Den man älskar släpper man fri, som klichén säger; ungarna finns inte för oss föräldrar.
Själv huldades jag om och klemades bort. Det hade nog sina förklaringar, men det gjorde mig ängslig och osjälvständig tills jag bröt mig loss i dom senare tonåren.
Men långt upp i åren kunde jag tappa mod och fega ur och anknytning var ett hot fram till bara för några år sedan. Jag släppte ingen riktigt nära, bara nästan. Jag hade otroligt lätt att träffa folk, både vänner och kärlekar, men ingen släpptes in. Dom trodde att dom kände mig, men mina slutna rum förblev slutna. Till sist fick något mig att släppa taget och det var som att flytta hemifrån igen.
Hade mina föräldrar varit i en mening tuffare, men i på ett annat sätt mer peppande så hade jag kanske haft exakt samma väg genom livet. Ingen kan garantera nåt, så lätt är det inte. Men frihet måste man få och tvingas till. Frihet och lite äpplekaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar