Han förstår.

Sonen ondgör sig över att han inte får spela en trettonminuterslåt med Jimi Hendrix för sin lärare när det är dags att redovisa musikarbetet. Han blir sur och börjar klaga på att hans klasskamrat minsann fick välja att göra ett musikarbete om sin pappa som inte ens är KÄND. "Men, du vet, hans mamma och pappa har bara varit tillsammans med varandra", fortsätter han. Så har normen förskjutits i Malmös centrum att en elvaåring tycker att det är anmärkningsvärt om ett föräldrapar inte haft fler partners än varandra. Och jag är glad för det. Jag växte upp i ett samhälle som präglades av enfald. Nästan alla levde tvåsamt med ett lagom antal barn. Det var som en våt dröm för KD, typ. Man stötte varken på människor som älskade människor aav samma kön eller någon som av kärlek lämnade en partner. Att separera var ytterst stigmatiserande och några minareter syntes inte i stadsbilden. Kanske är det ett sånt samhälle som schweizare och kristdemokrater längtar efter, ingen vet. En värld med falukorv istället för falafel och sexneuroser och skamkultur. Jag och sonen tillgör verklighetens folk. Och jag får säga till honom att det faktiskt finns dom som inte vill ha fler än en partner i livet. Minoriteters rättigheter måste respekteras. Han nickar, han förstår.