Mobbare på nätet

Jag har gjort det jag med. En gång kallade jag en tjej för mobbare, trots att hon troligen inte var det och en annan gång skrev jag mycket nedlåtande om husdjur. Flera gånger har jag fått be om ursäkt, som den gången jag skrev en sak om Ilmar som saknade sans och vett. Nätet är snabbt och farligt på det viset att man dömer och döms hårt och de ord man belönar med ett SEND lever i evighet och kan när som helst vändas emot dig. Ingen tror sig vara en mobbare och ingen föds till det. StG-tjejen som i lördags kallade proisraeliska demonstranter för Jävla sionistfittor, säger nog inte så när hon blir tvungen att titta en överlevande från koncentrationsläger i ögonen. Hon var tuff i sitt gäng. Mobbare blir man tillsammans med andra och på nätet blir man det enklare än i skolkorridoren eller på arbetsplatsen, för här slipper du möta någons blick. När en ung sosse skriver till mig på facebook att han förstår varför du blev petad från mp:s styrelse istället för att argumentera mot mig i sak eller när en tjänsteman på vänsterpartiets kansli basunerar ut på twitter att jag är öppen rasist när jag skriver om hur FN beslutat i en viss fråga, så är det bara för att hugga på min person. Det är direkt på smalbenet och inte ens nära bollen. Det är den feghet man kan kosta på sig när man vet att man blir omklappad i sitt gäng. Kan någon beslå mig med liknande beetende, så ropa högt. Frågan är om det finns någon politisk linje i detta. Kanske. Om man är så kär i sina egna åsikter att man låter det ändamålet helga nära nog vilka medel som helst, så har man nog åsikter som mer är frälsningsläror än en vilja att komma överens med andra. Tror man att man alltid har alla rätt så blir man farlig. Särskilt tillsammans med andra.