Nu vilar jag från politiken och jobbet; nu backar jag ut ur vardagen för en stund innan sömnen tar mig om bara en liten halvtimme eller så. Jag kan ibland avundas dem som bara har det ena eller andra, men det var inte mig förunnat. Den själ som placerades i den här kroppen var en som aldrig skulle slå sig till ro med en sak. Så bränner jag av ett instagram på min smutsiga gata, så lär jag en unge gå balansgång och så möter jag människor ur grupper som levt under hundratals år av förtryck och frågar vad jag kan göra för dem. Jag vet verkligen inte vad. Mannen i spegeln faller ner i självförakt och sliter på sig en keps istället för den snygga hatten. Så tycker jag att jag är kass på att förändra världen, kass på att vara den jag borde vara hemma och kass på att rädda ungar från utanförskapet. Så inser jag ändå att kass är bättre än inget. Och kepsen är rätt snygg ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar