Hemma hos en svenne.

Jag tar hem dagisungarna till mig. Nån kollega undrar,  men när jag berättar att ingen av ungarna någonsin varit hemma hos en etnisk svensk mitt i livet, så förstår dom. "Det var en bra idé", säger man och sen glöms det bort. En av de viktigaste missionerna i mitt jobb är att vidga barns vyer; att visa hur många möjligheter och vägar man kan gå och att man själv äger sitt liv. I det kan ingå husesyn hos någon som jag. Uppe på sönernas rum hittar de konsolen till en PS3 och nickar igenkännande.  "Men var är köket", frågar en tjej och hon ser nöjd ut när hon ser att jag köpt hem pepparkakor och julmust. Så fikar vi och sen går vi. Barnen får grunna på likheter och skillnader och kommer väl fram till att människor lever ganska likt i svenneland och blatteland. I varje fall är likheterna större än skillnaderna. Och vill man bo med utsikt mot den livliga Bergsgatan, så kan man det. Folk är likadana, men när vi promenerar in i Rosengård igen då ser vi det fåniga Zlatancitatet och de uppförstorade bilderna ur kokboken om stadsdelen. Som i en diktatur ska ett budskap hamras in och det är det om det exotiska,  spännande. Så tror makthavarna att den strukturella diskrimineringen lindras eller vad de nu tror. Fint är det i alla fall när man vandrar runt på sina guidade turer; något att berätta till drinkarna på fina parmiddagen.
För okunskapen går ju bägge vägar. Lika lite som mina dagisungar varit hos någon svenne har någon svenne varit hos dem. Folk med makt åker till Kina och Chicago, men tar sig aldrig en vanlig promenad i de fattiga, farliga områdena.
Kan jag göra något lite för andra på den saken så ska jag. Gärna tillsamans med pepparkakor och julmust.