Det är slaskigt när jag springer ut. Backen upp till vattentornet kan jag glömma, det får bli den mindre nere vid amfiteatern. Inte många är ute, några tappra som jag och tanter med hundar; kontrasten mot sommaren kunde inte vara större. Mitt hjärta slår som det ska. Inte i någon överförd betydelse, utan dunk-dunk-dunk helt bokstavligt. Jag vet, för jag såg till att få en remiss till sjukhuset för att kolla upp sakernas tillstånd. Och jag hyllar den offentliga sjukvården, trots att mitt parti anklagas för att spara och därmed döda skåningar på löpande band (vilket är rent ljug, sjukvården tillförs 700 miljoner nästa år) och tackar för proffsigt bemötande. Ingen tyckte att jag var en pinsam hypokondriker, utan allt jag sa togs på stort allvar. Så jag springer med med ett friskt hjärta och med blöta fötter. Att springa är att ta ansvar för sin hälsa och sitt liv och gör man det är man samtidigt rädd om världen. De resurser jag kunde dragit kan nu läggas på folk som verkligen behöver. Så tar jag mitt ansvar och blir snyggare och smalare som senap på korven. Alla vinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar