Sanna levererar, Uffe sviker.

Jag är alkoholist. Med det avses att jag, när jag väl börjar dricka inte själv bestämmer när jag ska sluta. Konsekvensen av det är att jag måste avstå helt. Att det inte är helt svart eller vitt mellan vilka som är brukare och missbrukare bevisas bäst av att ganska många dricker för mycket utan att fatta att det är ett problem för dem och omgivningen. Och ju oftare man dricker, desto större är risken att man trillar in i alkoholism. Alkohol är en drog. Alkohol förvrider din skalle och gör dig till en annan sämre människa. Det vet du om och därför kommer du säkerligen med näbbar och klor i det längsta att förklara bort ditt drickande. När Sanna Lundell ifrågasätter det lämpliga i att dricka med sina barn döms hon följdaktligen som moralkärring. Det är inget att bry sig om. Hennes prat, delvis ur personliga erfarenheter, kan rädda liv och hälsa. Alla söker förebilder, någon att vara som. Sanna kan vara någon att härma, någon som sätter trenden. När jag var nynykter var Marcus Birro och Ulf Lundell personer jag kollade in läste och härmade. Nu sviker Uffe, i alla fall litterärt; hur han är privat skiter jag i. Att hans romanfigurer är gubbsjuka lallare som gillar bilar och dyr mat är utan betydelse. Att han har gått från medveten nykterhet till att åter försvara drickande och snacka om fina sorter är däremot nästan oförlåtligt. Om man dricker hembränt eller Dóm Perignon är oväsentligt; missbruket är det samma. Så Sanna levererar och Uffe sviker. Och snus är snus om så i gyllne dosor.