Som barn var jag rädd för jugoslaver

Det var just en sån där möllanmorgon och det första som jag såg var att oktober blivit frostskadad och jag fick skruva på motown högt i lurarna för att komma till sans. Jag kunde drömma mig bort till en stekhet dag i Detroit på sextiotalet och slippa vira trasan hårt om mig. Som barn var jag rädd för jugoslaver. En jugge hade kidnappat sin fru och sitt barn, det fanns bilder i Expressen och sen var det ju ambassadören som sköts och planet som kapades på Bulltofta. Men allra värst var ju Tony som bodde på vår gård i Biskopsgården och som var taskig mot alla. Han fick spö av sin farsa och gav igen på såna som jag.
Så nog fanns det goda skäl att sky juggar.
Men nu är jag vuxen och fattar bättre, får vi hoppas. Mina föräldrar gav mig en antirasistisk fostran utan att snacka så mycket om det. Vi är enkla människor men att gott och ont finns både här och där och varken följer hudfärg eller språk, det begriper vi. Den som håller fast vid rasistiska föreställningar är infantil eller ett barn och ska fostras. Och halv antirasism funkar inte. Självklart är det lika korkat att tro på judiska konspirationer som att frukta muslimer. Tror du annat kan du gå in i barnkammaren igen.