Brev från Kuba ett. Morgon.

Jag vaknar av en tupp som gal. Någon drar en dragkärra med färsk frukt längs gatan och ropar något på obegriplig spanska till alla som han passerar. Det knirkar om kärrans hjul och på flaket ser man brunfläckiga bananer bredvid sötpotatis, tomater och några frukter eller grönsaker som jag aldrig sett förut.
Ikväll ska varorna kanske bli basen i en middag  hos en tregenerationsfamilj i huset bredvid och något att servera på familjens lilla restaurang på andra våningen i det fallfärdiga huset på Calle concordia. 
En gammal chevrolet, sliten, men läckert lackerad i ljusgrönt startar med ett vrål och ett moln av avgaser tornar upp sig bakom den. Själv ligger jag på rygg i en säng i ett hus i ett land där de politiska ideologierna blivit till slitna slagord på väggen eller pliktskyldigt uppsatta affischer på den lokala caféterian. Så gal tuppen igen och en annan i svarar en bit bort. Det är något visst med färska ägg, de är goda att äta och möjliga att sälja. Höns och dragkärror, bilar från femtiotalet och utdaterade politiska ideologier. Havanna är som ett levande museum, tänker jag när jag går upp, snörar på mig skorna och springer ut en runda. Två kvarter bort ligger Malecon, den breda strandpromenaden. Solen är på väg upp och fiskebåtar är på väg in. 90 miles norrut ligger Key West, men det kan man inte se härifrån. Vid José Martimonumentet står rostiga kanoner riktade norrut. Jag vänder och springer tillbaka igen.