Bespara oss pratet om människors lika värde

Den elfte september och vi minns 1) militärkuppen i Chile 1973 mot Allendes redan svaga, men ack så romantiserade, socialistiska regering, 2) terrordådet mot New York och Pentagon 2001 och 3) mordet på utrikesminister Anna Lind, 2003. Alla tre händelserna världsnyheter, nr 3) mest för att Sverige är den enda demokratin där både en utrikesminister och en regeringschef blivit mördade. Sånt händer annars bara i bananrepubliker och Sverige är ingen bananrepublik. Vi är en stabil demokrati, även om intellektuellt slöa forskare tror att fritt skolval kommer att leda till unga svenskar till sist väljer bort demokratin. I Sverige finns en fixering vid just Sverige och svenskar och i media är man fixerad vid mediafolk. Det gör att det blir överslag ibland, när bägge företeelserna sammanfaller. Jag tillhör den lilla minoritet som inte tyckte det var så otippat att Schibbye och Persson fängslades eller århundradets sensation att de släpptes fria. Går man in olagligt i en diktatur tillsammans med en gerillarörelse, så får man räkna med att åka fast och fängslas, det är en bitter kalkyl som inte är så svår att räkna ut ens för en halvgammal barnpassare. Inte heller är det konstigt att en rik västmakt kan trycka på några knappar och få hem sina ljushylta skribenter. Det finns en snudd på rasistisk översittaratttyd i synen på hur svenskar ska behandlas i fattiga länder och i oroshärdar. Gator och torg fylldes med folk när de blonda (i vid mening) sjöscouterna i Ship to Gaza faktiskt stoppades i den blockad Israel tydligt och klart berättat att man tänkte upprätthålla och när tsunamin drog ram så var svenskarna de som skulle hem först. Det ställdes krav på att ministrar skulle avgå för att de inte omedelbart lät evakuera folk som frivilligt begett sig till områden med jordbävningsrisk. Man får såklart se till sig själv och de sina först, om man prioriterar så. Men bespara oss då pratet om internationell solidaritet och att alla människor har samma värde.