Ända sedan jag var ett litet barn har jag föredragit natten framför dagen. Det finns en kraft i mörkret som dagsljuset aldrig matchar. Det är som bäst i juli-augusti strax före gryningen, när tiden står och väger och bara nattens andar utmanar ens varseblivning. Sommaren efter jag hade slutat gymnasiet jobbade jag på Pååls bagerier och gick hem i gryningen. Det var fantastiskt, jag gick mitt i Marconigatans körfält och tvärs över Frölunda Torgs tomma parkering. En spårvagn gick ensam och tom och passerade Orgelgatans hållplats utan att stanna. En taxi höll utanför pressbyrån, höger framdörr for upp och en man med slipsen på svaj och en fläck på kavajslaget vinglade iväg till synes utan mål. Jag gick vidare in genom en gångtunnel och när jag kom hem lade jag mig att sova i min mögliga lägenhet med doften av färskt bröd i näsborrarna. En fågel som jag inte kunde namnet på kvittrade mig till sömns.
Några år senare for jag i en minibuss i ett dramatiskt landskap förbi bosättningar som låg som medeltida borgar i den judeeiska natten, till en klippa som höjde sig tvärt över jordens lägsta punkt. Vi klättrade i sicksack, vi var berusade av billig vodka och av den häpnadsväckande naturen. Linbanan stod tyst och stilla och väntade in dagsljus och turistgrupper. Sen stod vi där uppe och såg det rödaktiga ljuset från ett annat land så nära, men så otroligt långt ifrån. Det var varmt som mitt på dagen, men en vind smekte kinderna och rufsade till mitt långa hår.
Nu hör jag hur plogbilen kör förbi nere på gatan. Det rasslar längs hela Bergsgatan men här inne i den vackra hörnlägenheten på fjärde våningen är det stilla. Natten vinner kampen mot dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar