Inga terrorister bestämmer vilken buss jag ska åka med

Sara och jag gick på bussen nere i korsningen Allenby/HaYarkon, men föraren glömde att ta betalt, så vi åkte gratis hela vägen till den stora busstationen, där vi bytte till expressbussen till Jerusalem. Jag såg den där blåa och vita bussen på TV idag. Den eller en likadan, jag vet inte; de ser likadana ut. Helt utsprängd var den, men ingen hade dött, ty den ena sprängladdningen hade visst inte utlösts. Den är en väldig tur att terroristerna ofta är så inkompetenta i sin terrorism, för hade de varit smartare, så hade vi sett ett blodbad där på gatan i Tel Aviv idag. Hamas välsignade visst smällen. Och igår sa visst mitt eget parti att omvärlden måste sätta press på Israel. Att spränga bussar är att sätta en rejäl press. Tänk om nån sprängt bussen jag tog igår från centralen och hem. Den som däremot var grön och som for genom en annan stad i självrättfärdighetens vackra bygder. Trygghetens och välfärdens och den tvåhundraåriga fredens sköna land, där tvåhundra pers samlas i novemberkylan för att skrika ut sin enögdhet. Men varken igår eller då i mars i hörnet där nere vid stranden tänkte jag ens tanken på något sådant som att bussen jag satt i kunde sprängas. Sånt där händer inte mig, liksom. I Tel Aviv utropades staten Israel i maj 1948, i Tel Aviv sköts fredspristagaren Yikzhak Rabin den 4 november 1995 och gatorna är uppkallade efter sionismens hjältar och kommer inte undan sin historia någonsin, fast stan bara vill vara en vanlig stad där folk går upp på morgonen och tar en buss till jobbet (utan att sprängas i luften). Här kan man springa marathon iklädd en palestinsk flagga och här kan man gå i prideparad varje år. Alla åsikter och trosriktningar finns och bejakas. Och här sprängs då bussar. Jag är ingen expert på religion, men om Allah finns så tror jag att hen skyr överspända typer som skriker hens namn och jag tror att den store guden gillar Tel Aviv lika mycket som jag. Jag kommer att åka buss i Tel Aviv igen. Det finns platser som bränner sig fast i ens hjärta och vars dofter och ljud aldrig lämnar en. Smaken av falafel och doften av nybakat bröd och ljudet från trafiken och alla livliga disskussioner och från havet när vågorna slår in. Mångfalden och toleransen, det där som fanatiker hatar så innerligt. Dit igen. Och inte rädd. Inga terrorister bestämmer vilken buss jag ska åka med.