Min längtans platser

Jag skickar in en debattartikel till sydsvenskan. Vill gärna förklara att inte alla Malmös rödgröna politiker demoniserar Israel och därmed judar. Kanske kommer den in, kanske inte. Lördagen är vi på bokmässan. Det är trångt och man går vilse, men vi är bland läsare och det är härligt. författare signerar böcker och jag gråter med Göran Rosenberg när han berättar om sin papoas öde. Jag frågar Ship to Gaza varför de försvarar Hamas och de frågar mig vilken organisation jag representerar. Mig själv, svarar jag och går vidare. Och Annika som jag möter i montern för judisk kultur undrar hur jag vågar gå emot normen. Jag vågar egentligen inte, men jag gör det ändå. Det riskerar att kosta väldigt mycket, men jag är ändå så trött på politiker och deras spel, det är ändå inte kul längre. Det är för många ord om ingenting och för många intriger om positioner. Jag tvivlar på min förmåga och orkar inte slåss när bakhållen tornar upp sig. Mina lungor syresätts med ångest och självömkan. Helst skulle jag vilja ta det lugnt och skriva färdigt min bok. Spårvagnar rullar förbi ute vid Korsvägen och nästa år är det trettio år sen jag flyttade härifrån. Det är kanske dags att vända tillbaks snart. Om inte annat så i boken jag skriver. Den utspelar sig i Göteborg, Berlin och Tel Aviv.
Min längtans platser.