Så långt mina armar räcker

Min vän socionomen säger att de flesta papporna såsmåningom ger upp. Om inte mammorna vill samarbeta eller är dokumenterat olämpliga, så finns inte en chans i helvete att föräldraskapet blir jämställt. De flesta mammor kan mer eller mindre villkora pappornas deltagande i föräldraskapet efter en separation, fortsätter socionomvännen. Och så får jag beröm för att jag i alla fall inte gett upp. Det vet dina barn, säger hon. Oavsett vad, så vet dom det. Själv tror jag att mitt envisa deltagande vaccinerat mig mot varje möjlighet att ge upp. Har man varit med på alla fyra barnens första dagisdag och på den första skoldagen, så har man. Det går inte att sudda ut. Alla dagar av föräldraledighet, när man drog barnvagnen genom snömodden och njöt på kaféer och plågades på babyrytmiken sitter fastnaglat i minnet. Det går inte att ge upp då. Så långt mina armar räcker ska jag skydda och älska mina barn, så länge jag lever. När jag fick mina äldsta barn så fanns det en lag som sa att det räckte med att en förälder var emot gemensam vårdnad, så var tingsrätten tvungen att ge hela vårdnaden till den ene föräldern. Och eftersom alla vet att inte ens så präktiga pappor som jag vinner vårdnadstvister, så räckte det för bittra mammor att skramla med det vapnet, så fogade sig fäderna. Sen ändrades lagen så att gemensam vårdnad blev standard, för att senare skärpas igen, eftersom det påstods vara så vanligt att misshandlande fäder blev vårdnadshavare mot barnens vilja. Jag vet inte om man kom åt de misshandlande svinen genom att göra det svårare för män som mig att vara vårdnadshavare, men kanske. Det borde rimligen finnas andra sätt, tycker man. Ni är jag ju hur som helst vårdnadshavare och oavsett alla krokben som läggs, så förblir jag det och jag skulle se mig som det även om en domstol formellt kom att besluta annat. Jag gläds åt alla dagar jag har med ungarna och sörjer när mina armar inte räcker och mina kramar inte kan ta bort det onda och när allt jag gjort ändå inte räcker till. Det sägs att vi män kan välja hur mycket föräldrar vi vill vara. Det är inte riktigt sant. Vi kan välja bort föräldraskapet, men inte alltid välja till det. Vi kan välja bort ansvaret, men inte alltid välja till det. Jag får räkna med att det är exet som får samtalet från skolsyster och i bästa fall får jag hem info om om skolan, men inte alltid. Så där håller det på, så där har det alltid hållt på och det har bara blivit marginellt bättre på de 25 år jag varit förälder. Så jag kan förstå en del ger upp och se hur hål av saknad uppstår i barnahjärtan och pappasjälar. Jag begriper också att man inte i första taget lämnar en relation med barn. Priset kan bli ohyggligt högt, högre än man ens anade.