Andas

Träning biter även på mig, märker jag i spåret ute på Bulltofta. Och när andra varvet går snabbare än första, så är jag väg att lära mig att disponera rundan också. Man springer för att öka syreupptagningen så att hjärtat slår lite långsammare och man är en stund i sitt eget huvud och stresshormonerna minskar, som summan på lönekontot när alla räkningar är betalda. Jag är inte lika arg efter en runda som innan. Annars är jag nog för arg för ofta, för även om det är en självklarhet att dansa ytterst på den vassa eggen när det gäller svåra saker och inte svika sina kära eller sina missioner, så är det bra om man inte förlorar för mycket på kuppen. "Andas, pappa", säger min äldste son ibland när jag drar igång och andas är vad jag ska göra. Långsamt i det maratonlopp som kallas livet. Och nere på Möllevångsgatan skrålas det från uteserveringen, ty alkoholnormen finns det ingen Pride som vågar utmana. Trafiken hörs också; bilarna kör för fort och är för många. Än finns det kamper att föra. Om jag nu kommer ihåg att andas långsamt.