Som tack för i år och som sista julklapp från den döende förvaltnongen fick jag en ittalaskål fylld med geléhallon och en kasse av tyg där det stod något om det fantastiska Rosengård och i tygkassen låg en liten bok om samma fantastiska Rosengård. Bland annat stod det en smula oblygt att vår stadsdelschef är Sveriges bästa chef. Det är nog fint att peppa sig själv. Men Rosengård är ett socialt utsatt område, en plats som många flyr från om de kan. Behovet av stadsförnyelse är skriande och många som bor där skulle nog tro att någon ville driva med dem om de såg hur förvaltningen skröt om sina fantastiska prestationer.
Rosengård består av människor av kött och blod och är varken ett paradis eller den krigszon som det målas ut som. Det vore bättre om man sa så. Leendena är fler än tårarna och det finns mycket att bygga på när vi som jobbar därute löser våra uppgifter. Men jag värjer mig mot att prata om den exotiska doften och de färgglada kläderna. Tala istället om likarätt och arbete. Tala om den stora uppgiften vi har och betala oss en skälig lön, så går nog dessutom rekryteringen bättre.
Säg som det är.
2 kommentarer:
Riv alltihop. Det är den enda lösningen.
Det är ingen lösning alls.
Skicka en kommentar