En helt normal familj

Mina ungar och andras barn sitter här i vardagsrummet och leker med sina telefoner och datorer. Ingen vet vad den andre håller på med, men en av ungarna trycker mycket intensivt på muspekaren, jag skulle tro att han låtsas att han skjuter. I morgon åker vi på en resa till Montenegro och det är ett väldigt pusslande och pysslande innan alla saker är på plats i alla väskor. Det är opraktiskt att vara många, opraktiskt och oekonomiskt, ty hela världen jag vistas i är fortfarande anpassad efter normen två vuxna och två-tre barn. Allt annat är lika avvikande som det där riskabla sexet man läste om i DN häromdagen. Det som skrivs om att de elaka feministerna och genuspedagogerna sett till så att familjer och kön lösts upp, är inget jag alls märker av. Tvärtom känns det rent dysfunktionellt att vara många och med tre-fyra andra föräldrar inblandade. Som om man vore familjen Osmonds eller som om man inte hört talas om preventivmedel. Man tycker sig se hur alla tittar, man blir en issue, ett statement. Nu drar vi alltså och det är inte ens alla som är med. Dottern har flugit ut och en av killarna kan inte missa sin fotbollsträning, så där försvann två. Det svarta berget mitt i Balkan väntar och det vankas stark mat och azurblått hav. Jag tar med utvandrarna, Mobergs mästerverk, men kommer tillbaka redan om en vecka. Inte det minsta normal.