Var rädd om blommor små.

I en skalle som den här hoppar vi från ett ämne till ett annat, som en självsökande radio hoppar från en allvarsamt tal till glättig svensktoppsmusik. Sändare och mottagare olika kanaler,för att travestera Arja Saijonmaa. Man ska vara rädd om de udda blommorna. Vi som kan associera vilt behövs i tider av tidig specialisering och krav på fördjupning. Här fördjupas inte, här breddas det. Sån är jag. Och du får ursäkta, men jag vet verkligen inte vem du är och jag har inget behov av att definiera dig, ingen önskan om att ge dig en diagnos eller bokstavskombination. Allt behöver inte förklaras i detalj, förståelse och analys är grymt överskattade företeelser. I det samhälle som jag vill ha så har vi alla särskilda behov som vi kan få tillgodosedda. Där vet vi att livet kan bli kortare eller längre, några tvingas vi sörja tidigt och andra överlever oss. Framtiden är inte allt, för några finns bara nuet och i nuet finns vi hur som helst allihop. Jag valde att arbeta med barn lite utanför normen, kanske därför att jag själv känner mig en smula utanför allt. De barn jag möter dagligen lever i ett sammanhang där norm och normal ofta är viktigt, men där man nästan är så långt ifrån den som man kan komma i vårt land. Den som både är tjej, funktionshindrad, fattig och blatte har ingenting, sen är det en stigande skala och i toppen finns smarta svenska män utan synbara men. Kanske är det därför det hyschas så, dyrbara diagnoser är en lyx för medelklassen. Kampen för de onormalas rätt att synas är så mycket mer än bara det. Man vet inte alltid i vilken ände man ska börja nysta. Så man får förslagsvis börja där man råkar stå.