Kärlek som ett projekt bland andra

Det är söndagskväll och jag utmanar ångesten med ett äpple, för jag anar att det till hälften är frågan om lågt blodsocker. Ni får förstå: jag ska upp tidigt och det är ett stort ansvar och morgondagen kommer att vara en enda rusning från det ena till det andra. Jag tänkte läsa mig trött i Uwe Timms "Vännen och främlingen", men det är som det är, nya böcker låter sig inte alltid bara öppnas sådär. My way or the highway är annars den här kvällens tanke; jag såg reprisen på Ensam mamma söker och plågades av det naiva i att vilja hitta en partner som lever upp till noggrant specificerade kvalifikationer och som sen bara förväntas släppa allt och flytta in i villan eller radhuset för att sätta extra piff på hennes tillvaro. Allt som jag har ska jag fortsätta att ha och mannen som söks är liksom bara en plusmeny, ett tillägg för en liten kostnad. Så ser nu inte livet ut,skulle jag tro. Att starta en relation är att utforska ett helt nytt land, för blandar man färger blir det helt nya färger, det vet minsta barn. Det är just det som gör saken så spännande. Malmö blir något nytt med all falafel och alla färgglada somaliska kläder, inte som något pittoreskt eller exotiskt inslag, inget keldjur vi klappar på huvudet, utan en del i det nya, varken sämre eller bättre. Integration är som en kärleksrelation, det finns inget förutbestämt, allt skapas på nytt hela tiden i fin postmodern anda. Och mitt hjärta blöder för ensam mamma-friarna som ska bräcka varandra med inhyrda kockar och helikopterturer. Dear me, ni sätter ribban högt. Sånt kan ni inte leverera en regnig torsdag i november, som är den tidpunkt i livet då allt viktigt avgörs. Livet som bög är inte en enda lång pridefestival, integrationspolitik är ingen karneval i Hammarkullen. Och kärleken är inte My way or the highway eller att nöja sig med ett tilldelat hörn i hans tillvaro, som ett projekt bland andra.