Israel, douze points

En man sitter mitt emot mig på Näringslivets hus. "Prata inte med mig, om den där Reepalu", säger han och fortsätter: "jag är sosse, men Ilmars snack om judar, det får han stå för själv". Sen fortsätter vi att prata om det vi är där för, miljöfrågor, och vi kommer bra överens, precis som vi rödgröna i miljönämnden här i Malmö nästan alltid gör. Men antisemitismens fula tryne, välsignad från högsta ort i stan, svärtar ner Malmös rykte värre än skjutningar och töntiga TV-dokumentärer. Och varje gång jag möter politiker från andra kommuner, så inser jag att Malmö i sanning är unikt. Ingen ledande politiker i någon annan kommun har bejakat den öppna antisemitismen så som Adrian Kaba och Ilmar Reepalu gör i Malmö med övriga S-märkta politikers tysta medgivande. Stan dit de vita bussarna kom, Sveriges mångkulturella stad nummer ett, falaflastan, arbetarrörelsens svenska vagga är nersolkad. Det gör mig bedrövad, gör mig till en främling i min egen stad, staden jag valde att leva i. Och nu kommer eurovisionen hit nästa år och jag funderar och funderar. Men till sist fastnar jag ändå för tanken att hoppet är större än hotet och att vi som står för mångfald, glädje och konsekvent antirasism fanemig ska visa töntar, rassar och medlöpare vad den här staden verkligen är. Så välkommen hit ESC. Israel 12 poäng. Nu tar vi tillbaka vår stad.