Inte rädd för bortamatch

Efter matchen, som GAIS förlorade med besked, skjutsar jag den 20-årige sonen på cykeln, hela vägen från nya stadion till Möllan. Det vimlar av supportrar med babyblåa halsdukar och polisen står rustade för krig. Men ingen ont händer (förutom nederlaget för GAIS, då)oss, trots att vi är grönsvarta från topp till tå. Några mumlar något, men de flesta ler och vi ler tillbaka. Jag tror att en fördel med att ha tagit sig hel ur en uppväxt med starka inslag av mobbing och utanförskap är att man faktiskt inte är rädd för att ta en bortamatch. Inte rädd alls, faktiskt. Man kan få spö, men man kan också vinna. För det mesta går det bra. När pöbeln vrålar sitter man lugnt i båten. När man redan legat utslagen i en korridor i en skola eller inslängd i en snödriva, så kommer dom inte åt en. Jag tycker inte synd om mig (så ofta), men jag tiger inte heller. Jag gråter ibland, men jag kämpar för det mesta vidare. Dom kan vara fler, dom kan vara bättre rustade. Jag följer ändå min moraliska kompass. Jag står för grönt, jag står för grönsvart, jag står för feminism, likarätt och konsekvent antirasism. Jag har oftast fler frågor än svar, men det gör inget, för jag måste inte klara allt själv. Jag välkomnar en bortamatch. jag tar med glädje en diskussion där jag är ensam mot resten. Jag är inte rädd längre.