När minstebror och jag och exet sitter och har utvecklingssamtal så står omdömet i centrum. Hur går det, når han sina mål, är han lyckat med skolans mått mätt? Och visst är han det. Han har inga synliga defekter och säkert inga osynliga heller. Exet som är grundskolemänniska tycker att de skriftliga omdömena är tydliga och på ett bra sätt visar var han står. Inget illa ment. Men jag som är mycket frågande inför grundskolesystemet undrar mer om han trivs i skolan, om han får verktyg att leva sin dröm och om hur relationerna med andra funkar. Men det är inte sånt som räknas mest i skolan. Det som kan vägas, mätas och räknas ut är det som det också talas om. Men ingen blir lycklig av alla rätt på provet. Man blir lycklig av att ha vänner, uppleva kärlek, bygga relationer och bli bekräftad. Bedömningsvansinnets ideal tycks vara nån slags talande robotar som har alla rätt på skriftliga prov. Det viktiga i livet får vi lära på andra håll än i skolan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar