Natten till fredag exploderar det utanför judiska församlingens församlingshem och förskola i Malmö. Det är kort efter att Israels premiärminister avslutat sitt tal inför FN:s generalförsamling, men ingen vet såklart om det finns några samband. Dådet väcker bestörtning och malmöborna förbannar att stan återigen är plats för ett våldsdåd, såvitt alla kan förstå dessutom med antisemitiska förtecken. Ilmar Reepalu ringer till judiska församlingen och beklagar dådet och på kvällen deltar kommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh i en spontan samling vid platsen för dådet.
Ingen skugga ska här och nu falla på Malmös ledande politiker, men trots detta är inte dådet mot Malmös judar alldeles otippat och vi politiker måste alla granska vad vi gjort och gör.
Under en längre tid har den judiska staten varit måltavla för politisk aktivitet från malmöpolitiker och vid några tillfällen har det trampats över i ren antisemitism, som när Adrian Kaba skrev en artikel i Tro och solidaritet där det talades om judisk konspiration eller när kulturnämndens ordförande på facebook publicerade en bild av den antisemitiske tecknaren Carlos Latuff.
Politiskt har det även rests krav på att bojkotta varor från Västbanken och att Malmö inte ska anlita företag verksamma i området. Malmöpolitiker har också öppet stött Ship to Gaza som har som mål att häva den israeliska lagliga sjöblockaden mot det terroriststyrda området.
Två saker kan härvid noteras: 1) konflikten i mellanöstern har fått en oerhörd uppmärksamhet av malmöpolitiker. Trots att världen är full av konflikter och företag agerar tveksamt på många håll. Malmö har till exempel ett nära samarbete med städer i Kina. Helt i sin ordning om man tror att handel skapar fred, men märkligt om krav på bojkotter reses i andra sammanhang.
2) I varje läge som konflikten i mellanöstern uppmärksammas av Malmös politiker, så är det Israels motståndares version av skeendet som okritiskt tas för sanning. Vågar man problematisera, så ser man att gazablockaden är följden av att Hamas inlett väpnad kamp mot världens alla judar och nästan dagligen skickar in missiler mot israelisk civilbefolkning och när det gäller västbanken, så är själva namnet en rest från den jordanska ockupationen och Israels överhöghet en följd av arabstaternas strävan att utplåna Israel från kartan. Det behövs alltid minst två för att skapa fred och då är ensidig demonisering inte en klok politik.
Även om man hävdar att kritik mot Israel inte är antisemitism, så går det inte att bortse från att Israel föddes som ett svar på tusenårig antisemitism i Europa och Mellanöstern. När människor ser politikers ensidiga fokus kan det vara lätt för svaga individer att plocka upp den tusenåriga traditionen, även om det skulle vara en tillfällighet att det just är Israel, områdets enda demokrati, som malmöpolitiker vill bojkotta och bekämpa.
Om judarna bär skuld i mellanöstern, varför skulle inte göra det här?
Och även om varje individ har ansvar för sina handlingar så måste vi politiker ta ansvar för vilka signaler vi sänder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar