Gå mitt i ledet och springa bort stresshormoner.

Hösten är här med doft av jord och hud som flagnar. Man ska springa långa pass ut på landsvägarna och bara supa in den allt tyngre luften. En sån som jag ska lägga stresshormonerna i viloläge, för att orka mer och göra saker bättre och mer uthålligt. Men idag blev det ingen tid för sånt, idag fick jag promenera genom stan. I ett följe med fyrahundra andra, i mitten som en kugge i det maskineri som tydligt och klart vill visa att den stad som mötte tiotusen flyktingar i vita bussar, den stad som kan vara Sveriges sköna fria Tel Aviv inte längre ska förknippas med antisemitism och inskränkthet. Det var skönt att gå där mitt i ledet. Skönt efter sommarens glåpord, skönt efter allt det kostat av hårda ord. Bra att vi är många. Det är inte gratis att kämpa mot antisemitismen och inte karriärfrämjande att stödja Israels rätt att finnas. Tvärtom har det nog kostat mig. Men ville jag ha en lugn och stillsam tillvaro, så funnes det tusen enkla vägar att gå. Och jag lovar att fortsätt. Malmö ska ta stora steg för att igen bli hoppets hamn. Men när kulturnämndens ordförande kan tänka sig att publicera antisemitiska bilder på Facebook och där författaren av antisemitiska texter piper om hur drevet går mot honom, där måste vi fortsätta vara vaksamma. Och springa bort stresshormonerna.