Entreavgiften är fortfarande 25 kronor

Vi cyklar genom Beijers park och det stora sjukhusområdet som nu är park och skolor och allt möjligt. Men träden och grönskan finns kvar, den som skulle bota de galna och lindra smärtan i deras trasiga själar. Här, där en ung vikarie förgiftade ett stort antal patienter i slutet av sjuttiotalet. Jag vill minnas att han la rengöringsmedel i patienternas juice. Han tyckte nog att döden var ett lindrigare alternativ än institutionsvård. Men det är till badet vi ska; Segevångsbadet. Ett av de tre utomhusbad som solidariska och klassmedvetna politiker försåg några miljonprogramområden med i skärningen 60/70. Babybassäng, mellanbassäng och en vanlig tjugofemma. Inget fjäsk. Kiosk och minigolf vid entrén. Jag springer en lång runda, medan de andra går in. Jag springer och minns hur jag satt trött och sårig på det där badet för ganska länge sedan och läste böcker och drack kaffe medan mina ungar plaskade och lekte i vattnet. En vän kom förbi och vi satt och förbannade livet och världen som vi alltid gjorde när vi sågs. Vi trodde vi stöttade varandra, men så var det nog inte riktigt. Jag var nynykter och tom inombords, bitter och ensam och jag är glad att det är längesen. Alla mina sammanhang har ändrats och min vän flyttade ut på landet och vi ses inte mer. Sara flyttade hit och vi blev stjärnfamiljen i den stora lägenheten på Bergsgatan. Var relation verkar ha sin tid. Allt är förändrat, allt är bättre. Det kan inte vara kris i all evighet och man får dra streck i marken bakom sig och säga att nu får det räcka med självömkan och grubbel. Entreavgiften är fortfarande 25 kronor. Resten är historia.