Mer poesi i politiken

Per Ahlmark skriver i sina memoarer, som jag just läst ut, att poeten inte kan vara politiker och vice versa. Eftersom Ahlmark testat bägge grenarna kan man tro att han har något att säga om saken. Politikern ska vara tvärsäker i sin vision, verkar Per mena, medan poetens uppgift är att ställa frågor. Så kan man se det, men jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Den politiker som har färdiga svar på alla frågor finner ingen större nåd hos mig. De hårt dömande männen (oftast) i alla åldrar, som inte lyssnar, utan bara väntar på att få tala igen och som säger My way or the highway är dem jag allra minst vill ty mig till. Min håg står till dem som reflekterar, som drivs av ångest och tvivel, som har en vision framför ögonen, en berättelse om staden och världen de lever i, men som processar den i mötet med andra som ett jammande bluesband i en övergiven fabrikslokal i en sliten bruksort. Det behövs mer poesi i politiken, men också självklart förmåga att fatta beslut. Vi som vill syssla med politik får offra mycket och lämna ut oss och sticka ut hakan för andra att slå på. Det är framtiden värd.