En kvinna mördad och vad gör vi nu?

Nu är det fjärde gången i år som en snubbe här i stan slår ihjäl en sambo eller ett ex och dessutom var det precis här i närheten denna gången. Vi satt och drack kaffe i all stillsamhet på balkongen när polisbil efter polisbil påkallade fri väg längs vår gata, innan de svängde in på Friisgatan. Några ambulanser kom också, men de återvände snart, ty är man död så behöver man ingen sjukvård. Och mördaren satte sig helt lugnt på en cykel och drog iväg. En mördare. Ännu en människa som gått från kärlek och samhörighet till det värsta av brott. Nu letar man efter honom här i stan, men vare sig infångande eller hårt straff kommer att göra den vidriga handlingen ogjord. Visst ska varje människa stå för sina handlingar, men ytterst handlar ändå det hårdaste straffet om att för alltid leva med blod på händerna och föraktet och rädslan i andras ögon. Det är män som slår ihjäl kvinnor. Det är hen med samma uppsättning genitalier som jag som hellre ser sina barn moderlösa än sitt ex i en annan mans famn. Det är något i det manliga som utlöser den sortens handlingar vi här talar om och det spelar i grunden ingen roll om det är arv eller miljö eller nån kombi, för vi måste ändå förändra så att färre kvinnor misshandlas och dör. Här i stan som överallt annars. Vi behöver såklart fler skyddade boenden och mer resurser till kvinnojourer och polis. Men det riktigt viktiga som behöver göras handlar om att förändra attityder. Machokulturen som gör att de tuffa killarna kör i hundraåttio här på Bergsgatan, medan flickorna fnissar förläget, som gör att våld och könsroller cementeras och en riktig man blir den som är en känslosnöpt fixare håller inte. Folk dör som sagt av det. Män slår ihjäl varandra och dessutom kvinnor, kvinnor de lovat evig trohet och vilkas hjärtan de fått hålla i sin hand. Vi kan inte ha det så här. Ni får sky ord som feminism och genuspedagogik bäst ni vill, men det är ändå det som måste till. Att varje människa från början lär sig att vara en individ som har rätt till egna drömmar och visioner, men aldrig att förtrycka andra. Så enkelt, så svårt.