En Springsteenpojke i Sveriges mest amerikanska stad

Sara hade en namnskylt första gången vi sågs. Förutom Sara stod det Janey och så fort jag fick chansen frågade jag om hon tagit sitt nick efter en sång av Bruce Springsteen, men det hade hon inte. Hon tycker inte ens att han är bra, men för min skull åler hon över Hudsonfloden i maj och kliver av vid Madison Sq. Garden och går in och ser den bästa liveakt som någonsin stått på en dansk scen. Kanske förstår hon mer av mig bär hon hör Bruce. Jag skulle tro det. Jag har jobbat på en dröm länge nu. I Sveriges Chicago finns många reservdelar och brustna hjärtan. Om det någonsin uppstår en svensk Obama, så är det en ung tjej med somaliska föräldrar, uppvuxen i Seved och med stor möda utexaminerad från Malmö högskola. Här föddes den svenska arbetarrörelsen och här ska det nya skimra i grönt och frihetligt. En vinterdag som den här är det därför helt rätt att trycka in Springsteens tyngsta album i öronen. The ghost OF Tom Joad och Nebraska, snarare än andra. Det är ju inga tjejer i sina sommarklänningar man möter på Rosengårdssteåket, precis. Tids nog ska Rosalita dansa salsa nere på Ribban, men just nu är vi så långt från juli som det går. Jag är en äkta springsteenkille, det vet ni och det bekänner jag. Såna som vi är vare sig radikala eller putsade nog för Möllans inkvistorer, men det är ju inte heller dem vi sjunger för. Det är inte de vackraste orden om solidaritet vi hör, det är bekräftelsen i att fler än vi sett svek och söker gemenskap och drömmer om något annat, något mer. När PJ Anders Linder skriver i Svenska Dagbladet att politiken behöver folk med lyckade karriärer i näringslivet, så invänder jag att det behövs fler med misslyckade karriärer i politiken. Såna som kavlar upp den rutiga skjortan och drar iväg till ett meningslöst FAS 3-projekt, som vet hur det känns när möglet proppar igen fläktsystemet i en sliten lägenhet i Herrgården. Såna som Springsteen sjunger om. Mitt namn är Anders Törnblad, jag jobbar för kommunen och finns det någon som liknar Bruce i Sverige, så heter han Håkan och bär samma halsduk som jag. Tro och tvivel skulle kunna vara en direktöversatt springsteenlåt, det inser alla. Det är inte åldrade romantiska idioter som tar bossen vidare, utan en liten spinkig typ som han själv en gång var. Och naturligtvis är det inte Hudson vi åker över då i maj, but Öresund och arenan heter Parken, men i övrigt stämmer det ju. Du har din bok med all din fruktan i, men förlora inte ditt hjärta. Jag kan bära det åt dig.