Konsensus farligare än näthatet

Det finns oskrivna regler för allt. Är man på någon annans blogg, så ska man hålla med eller hålla käften och dra. De mest lästa bloggarna är bloggar där alla samstämmigt håller med bloggägaren, om det så gäller mode, heminredning, hat mot kvinnor och mångkultur (hänger nästan alltid ihop) eller hur full man var i fredags. På facebook är det nästan förbjudet att diskutera viktigare saker än om vad man ska ha till middag eller vilken film man ladda ner. Folk får gärna prata om småsaker och slösa bort sitt liv på heminredning, det bryr jag mig inte om. Men det ylas om näthat så fort någon bryter konsensusen. Och visst finns näthatet, men det är oftast löjdar som sitter hemma på kammaren och är tuffa. Dom är så ofarliga att Ali Esbati framstår som självaste Che Guevara vid en jämförelse. Och jag föredrar att smarta människor kommer med smarta invändningar och miffon kommer med miffosaker framför att alla applåderar i kör som på en kubansk partikongress. Ty konsensus är mobbing, konsensus är pöbel. Jag glömmer aldrig när en populär bloggare lovprisade Zidanes nedskallning av Materazzi i VM-finalen 2006. Konsensus rådde i kommentatorsfältet om att det var både coolt och smart att misshandla på planen. Viljan att vara med i gänget dödar, viljan att säga emot skapar.