Åh, jag sitter och tar igen mig efter broloppet. Det gick sådär; jag tycker alltid att det går sådär. Men det var extremt coolt att vara längst uppe på bron med vinden som en fläkt snett bakifrån. Nu vill mina ben ha vila och min kropp ha kaffe och godis.Igår var det skolavslutning. Och, jodå, det var i en kyrka och, jodå, det var på en makalöst korkad tid för alla oss som har jobb att sköta. Klockan tio på förmiddagen.Skolan visar samma arrogans som vanligt i såna sammanhang. Jag förvånas nästan över att vi inte skulle ha med matsäck, det vore liksom i linje med det andra. Och det blev klockan halv elva innan vi kom in, för det var kö av barn och unga som ville in i herrens hus. Efter oss i kön stod ett kompani gymnasister med svenska fanor; det såg ut som ett sverigedemokratiskt torgmöte, men det var nog ännu en gammal tradition. Och det sjöngs för fullt inne i Emil Langlets vackra kyrka, sonen och dom andra i kören sjöng bland annat den gamla mellofavoriten Härliga sommardag från 1972, som jag trodde alla utom jag glömt. Sen tog prästen Albin till orda. Han babblade lite osammanhängande om ditt och datt på svenskkyrkligt vis, om trygghet, tror jag, men till sist sa han att kyrkan är ert hus (han menade barnen, alltså). Men jag såg människor i slöja och jag såg mina två närvarande söner som inte alls är delägare i någon kyrka. Sönerna är djupt kritiska mot att skolavslutningarna alls är i religiösa lokaler, men det är dessvärre fullt legalt om man bara inte använder huset för det som det är byggt för. Kanske trodde prästen Albin att hans prat skulle locka barnen att komma dit i något privat ärende.
Det förvånar mig att kyrkan vill vara utslätad och allmängiltig. Jag skulle önska att man vågade visa att man står för saker. Om jag vore kyrkoherde i pauli församling skulle jag tacka nej till att upplåta kyrkan för skolavslutningar. Hit kommer man för bön och gudstjänst, hade jag svarat. På eget initiativ och inte skolpliktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar